Sv ps 27 Du är större än mitt hjärta 

Det händer att jag ibland får frågan vilken av mina psalmmelodier jag tycker bäst om. Egentligen en omöjlig fråga: vilket av dina barn tycker du bäst om? Men jag brukar framhålla nr 27 som den som står mitt hjärta närmast, kanske för att den inte sjungs så mycket och kanske för att jag upplever texten som djupt personlig utan att jag någonsin haft någon personlig relation till dess författare.
Jag träffade visserligen Kerstin Anér ett par gånger under 60-talet tillsammans med Joel Sörenson (dåvarande pastor i Norrmalmskyrkan), båda var ju riksdagsmän för Folkpartiet, men något samarbete blev det aldrig.
Texten är jagcentrerad, vilket gör den svårplacerad i en normal församlings-gudstjänst. Av den anledningen blev jag ganska förvånad när uppdraget kom att tonsätta den, dels var det en gammal text, dels visste jag att den tidigare var tonsatt flera gånger, dels trodde jag inte texten skulle passa för församlingssång. Psalmkommittén ville dock absolut ha med texten men de befintliga melodierna bedömdes som olämpliga.
Kerstin Anér skrev texten redan 1946 i skuggan av atombomberna över Japan.
Den har "en helt annorlunda klang, en annorlunda begreppsvärld och annorlunda bilder, ett slags förebud till den nya psalmen" säger psalmkommitténs sekreterare P-O Nisser.
Det är ingen "lärodikt" men den ger en klar gudsbild, den skrevs under en period av medvetet sökande efter "en sammanhängande världsåskådning" och kom till efter en diskussion om vetenskap och tro och livets mening. Denna "Bön i atomåldern" uttrycker en ung människas bekännelse till Skaparens storhet, hennes ödmjuka uppgivenhet inför det ofattbara i livet och hennes behov av närhet till det gudomliga.
Vad hon säger kan bestyrkas med många bibelhänvisningar och citat. Redan i första raden möter 1 Joh. 3:20 som är psalmens grundton: "Gud är större än vårt hjärta och vet allt". Genom hela psalmen går en spänning mellan det lilla mänskliga "jag" och det gudomliga tilltalsordet "du", som är alltings upphov och slutmål och som ÄR = existerar, lever, verkar NU, i vår tid, hos oss.
När jag fick den här texten 1981 för tonsättning blev jag alltså både förvånad och överraskad. Texten var ju inte ny och det fanns redan ett par andra tonsättningar. Men på något sätt blev detta en utmaning.
Jag märkte när jag började läsa texten på djupet och samtidigt försöka frigöra mig från de melodier jag tidigare hört den sjungas på att jag nog omedvetet tagit avstånd från texten just p g a melodierna som inte förmått göra texten rättvisa. Alltför lättfärdiga melodier hade alltså i åratal fördunklat och gett texten en trevlig yta istället för att fördjupa den. Och med tanke på uppdragets art var det tydligen inte bara jag som upplevt det så. Jag kände en stark längtan att göra denna text till min egen, att uttrycka den på mitt språk och ge den nytt liv och innehåll. Detta är alltid en central fråga för en tonsättare och nu kom den väldigt nära och påträngande eftersom jag just då levde i en livssituation som lät sig tolkas i de här orden. Jag ville ge dem en innerlig, nära ton och efter några försök kände jag att musiken började växa fram till en koral som jag nog håller för en av mina allra bästa, förhoppningsvis kan den upplevas som kongenial med texten = att ord och ton är ETT.
Jag vill att min musik skärper texten och får den att leva på nytt. Ofta kan man råka ut för fenomenet att en känd, kanske utsliten, slutsjungen text börjar leva och får helt nya dimensioner av en ny melodi.
Sin yttre form finner melodin i versens byggnad, en klassisk form som i många av våra vanligaste koraler. Med denna form som grund växer musiken fram ur en intensiv upplevelse av texten, inte som en konstruktion utan som en gåva. Ord och innehåll ställer krav och tvingar melodin att bryta sig igenom tonartens givna ramar, han som skapade atomen och som sprängde solens skal mäter också världen den omätligt djupa med lag och tal.
Psalmen sjöngs vid installationshögmässan för ärkebiskop Antje Jackelén i Uppsala domkyrka den 15 juni 2014.