Sv ps 353/PoS 370 Han satte sig ner på stranden

Sven-Erik Bäck och jag talade ofta om musikens teologi, att musiken är Guds språk, att själva melodin i sig har ett budskap, en dold undertext. Långt senare har jag upptäckt en egen melodi med dold undertext, t o m för dess upphovsman.
Personligen mötte jag Anders Frostenson någon gång i mitten av 60-talet och vi kom sedan att arbeta tillsammans mer eller mindre nära under mer än 20 år, särskilt intensivt åren kring 1970 då vi bodde nästan grannar. Alltsomoftast bad han mig "titta in på hemvägen" eller komma över och titta på några texter han just höll på med.
Vid en av de minnesrika stunderna i Lovö prästgård fick jag en text om hur Mästaren nalkas människorna, det var som ett eko från Anders´ egen tid i Gustaf Vasa då han själv satte sig ner vid köksborden i Vasastan. Här är motivet just Jesus i olika miljöer, på stranden, vid brunnen, i öknen. En för Anders mycket typisk Jesus-gestalt som tjänande böjer sig ner, inte tronar i ensamt majestät i en hög predikstol utan sätter sig ner bland människorna när något viktigt skall sägas.
Någon halvtimme senare var även melodin klar, en skenbart enkel vismelodi i den gitarrvänliga tonarten e-moll. Men även musiken fick sin egen teologiska undertext, jag tänkte inte fram den, men det blev så. Ingen konstruktion eller medveten tankebyggnad utan något av gudomlig ingivelse eller intuition. Melodin är en bild av Mästarens egen predikokonst. Ofta inledde han med orden "Ni har hört att det står skrivet...." = melodins första fras i grundtonarten. "Men jag säger er..." = samma tema upprepas en ters högre, nu i parallelltonarten G-dur, så säger eller gör Mästaren något överraskande oväntat, = ytterligare en ters stegring och en i tonarten helt oväntad ton, varefter melodin återvänder till grundläget innan den av Evangeliets kraft av "närhet och vind långtifrån" liksom svingar sig upp och till slut landar på en hög ton i E-dur. Jesus kastar nytt ljus över gamla sanningar, det lagbundna förvandlas till evangeliets frihet i Kristus! Texten är ju en typisk Frostensonsk vidberättelse med flera bibelberättelser som tonar fram i korta bilder. Detta kan göra psalmen svårplacerad i en gudstjänst just därför att den handlar om för mycket på en gång. Den är klart kristocentrisk utan att en enda gång nämna Jesus vid namn är det redan från början klart vem ordet "han" syftar på, nämligen han som "gick omkring, gjorde gott och hjälpte alla".
Melodin flyter fram som en enkel berättande visa, någon har gjort analysen att det kunde ha varit en folkvisa om inte den tonartsfrämmande tonen ciss i e-moll avslöjat sin upphovsman! Uppenbart är att om man skriver många melodier så utkristalliseras ett visst mönster, vissa tonfall återkommer. Det finns gott om sådana exempel i psalmboken, en kännare kan lätt skilja ut vad som exempelvis är Bäcks eller Hovlands bidrag. Och tydligen är det så med mina melodier att dom ofta mot slutet spränger tonartsramen innan de landar i grundtonarten.
Slutfrasen minns jag som besvärlig rent rytmisk. Överklivningarna i vers 4 vållade problem. De tre första verserna slutar "allt är närhet och vind långtifrån", ett fritt flöde. Men detta bryts i sista versen av en punkt mitt i slutraden: "Allt är närhet. Vår värld är hans värld."
Det är diktarens frihet och Anders hade tyvärr en förkärlek för sådana överklivningar. Som tonsättare måste man ju hitta en melodi som passar till alla verserna. Jag försökte först att förlänga notvärdena i slutfrasen men insåg att det skulle bromsa flödet och försvåra andningen, helt enkelt strypa pulsen. Så i samråd med psalmkommittén lät jag de tre första verserna vara riktgivande och vers 4 fick försöka anpassa sig. Melodin flyter trots allt lättare i sin ursprungliga form med jämna åttondelar 
Men den verkliga katastrofen höll på att inträffa under Kyrkomötet 1975, då man skulle besluta om Psalmer och visor 76 – då hade psalmen funnits i fem år med denna som enda melodi, ingen annan hade tonsatt den eftersom jag fick den personligt av författaren – då något ljushuvud hade fått med sig en majoritet av utskottet att ALLA FYRA VERSERNA skulle ha samma slut som vers 4 !! 
Jag minns så väl den tisdagskväll jag blev nedkallad från pågående körövning till vaktmästeriet "telefon till Roland från Riksdagshuset" (det fanns inga mobiler på den tiden), en förtvivlad delegat frågade mig hur vi skulle göra. Jag svarade det enda tänkbara: "I så fall kan inte min melodi komma ifråga eftersom den då inte skulle passa till någon vers alls! – och eftersom inga andra melodier finns så åker texten ut också." Det blev några dramatiska timmar – skulle de svälja detta eller skulle de ta bort hela psalmen? Men inför utsikten att kanske hela psalmen skulle försvinna lät man tydligen beveka sig och lät psalmen stå kvar som den var från början.