Sv ps 49 Det är sant att Jesus lever

Som ung romantisk yngling läste jag mycket poesi, främst av klassikerna Karlfeldt, Boye, Gullberg, Lagerkvist, Bo Bergman och andra – och även tonsatte i stor utsträckning. Till den gruppen hörde också Bo Setterlind. Inte tänkte jag på att han faktiskt fortfarande levde och än mindre kunde jag ana att jag i sinom tid skulle komma att räknas bland hans närmaste vänner.
Som en vind full av intensitet, livslust, glädje, ljus, musik och poesi, kort sagt den mest levande varelse jag någonsin träffat, stormade han in i mitt liv. Och mötet var sannerligen märkligt inte minst genom sin magnifika inramning: en internationell hymnologisk kongress i Vadstena, där världens ledande hymnforskare, psalmdiktare och tonsättare hade samlats i augusti 1971.
Föreläsningar och gudstjänster avlöste varandra. Någon nämnde att det i vår tid skrivs alldeles för lite psalmer om Jesus, de nya psalmerna handlar mest om Skaparen och skapelsen, miljöhoten, samhällsproblemen och de existensiella frågorna – helt naturligt eftersom det är vår tids stora frågor, som ju tidigare varit sparsamt företrädda i psalmböckerna. Gott och väl, men sånger om Jesus tycker man kanske att 1800-talets författare klarade av en gång för alla?
En av de första morgnarna under kongressen, på väg från morgonbönen till frukostborden stack Poeten en lapp i min hand. Där stod fyra korta rader: "Det är sant att Jesus lever, att Han är vår Broder här, att för dig och mig Han beder i en tom och galen värld". Melodin kom samtidigt som jag läste orden, det var som om den alltid hade funnits där.
Aldrig förr eller senare har jag upplevt något liknande, att en melodi fötts i mitt inre i samma ögonblick som jag läst texten första gången! Redan innan vi satt oss till bords fanns melodin färdig att bara tecknas ner på en tillgänglig servett, varpå vi smet ut i klosterträdgården, satte oss på en bänk och bara liksom "fick" de övriga verserna. Under tiden vi sjöng tillrättalades melodin något rytmiskt, och de nya verserna kom ur bådas mun nästan samtidigt. Så försvann Bo för att ordna med översättningar, själv harmoniserade jag melodin och stencilerade ut noter. Samma kväll sjöngs vår nya psalm kring Klosterkyrkans orgel på tre språk av världens ledande hymnologer, en upplevelse vi aldrig glömmer.
Man kan säga att den fick en internationell rivstart, men trots det positiva mottagandet fick den ganska motigt att finna vägen in i Svenska Kyrkans psalmbok. I psalmkommittén tyckte man nog allmänt just som vi trodde, att sånger om Jesus fanns det tillräckligt många från 1800-talet, det var inte något prioriterat ämnesområde. Så i Psalmer och visor 76 kom den inte med. Men på något sätt blev den ändå känd och sjungen mycket i frikyrkorna och via frikyrkornas tillägg Herren lever 1978 kom den slutligen in i psalmbokens ekumeniska del.
Trots att själva inledningsorden och –tonerna har en klar association till läsarsången "Är det sant att Jesus är min broder?" så är det bara på ytan. Den här sången ger ett positivt svar, och trots väckelsetonen så är det inte fråga om något plagiat. Den ger ett klart vittnesbörd från sina upphovsmän till vår tid – vem under 1800-talet skrev att världen var "tom och galen" och vem skulle vågat komponera in den främmande tonen Dess i en f.ö. helt tonal Ess-dur-sång?
Med Bo Setterlind kom jag att bli mycket nära vän under 20 år. När han gick bort i januari 1991 började jag komponera ett Preludium och fuga över vår förstlingspsalm (Edition Reimers förlag) och jag uruppförde verket vid den minneskonsert som hölls i Strängnäs domkyrka på hans 68-årsdag 23 augusti, Lyssna under fliken LJUD.