Sv ps 87 a  Våga vara den du i Kristus är

Under arbetet med psalmboken blev flera av författarna även mina personliga vänner. Det var främst fyra diktare som jag samarbetade med: Anders Frostenson och Olov Hartman, Bo Setterlind och Arne H Lindgren. Alla fyra blev vänner som på olika sätt betydde mycket för mitt eget skapande, inte bara av psalmmelodier. De betonade också olika sidor och uttryck för den kristna tron; Frostenson med bibelnära visor, Hartman mystikern med dogmatisk-teologisk skärpa, Setterlinds barnafromma poesi och Lindgrens sociala patos och sunt kyrkokritiska hållning och engagemang för de små i samhället.
Den förste jag mötte, som författare i tidiga tonår och i verkliga livet ett tiotal år senare var Anders Frostenson. Nu var det mitten av 60-talet och vi kom sedan att arbeta tillsammans mer eller mindre nära under mer än 20 år, särskilt intensivt åren kring 1970 då vi bodde nästan grannar. Jag var nyss fyllda 30 och han skulle snart pensioneras. Men med Anders var det så att vänskap var helt oberoende av gränser, det var "saken", "ämnet" och det gemensamma intresset för uppdraget som var det övergripande. Själv hade han då levt i sin kallelse i drygt 30 år och han såg de potentiella möjligheterna hos en ung medarbetare. Anders hade ett stort behov av att dela sina tankar med andra, både dogmatiska, poetiska och praktiska spörsmål. Ofta bad han mig "titta in på hemvägen" eller komma över och titta på några texter han just höll på med.
Utifrån våra olika professioner som poet och tonsättare hade vi olika perspektiv inför en text. Att det inte är självklart enkelt för en poet att skriva psalmer var Anders mer än de flesta medveten om redan från sina första försök på 30-talet. Han brottades ständigt med ord-ton-problematiken och tyckte nog ofta att musiken ställde alltför stora krav och var ett nödvändigt ont. Men för att en psalm ska vara en psalm så måste den ha både text och melodi, och de ska helst ingå en oupplöslig förening och vara kongeniala, tala samma språk och ge samma signaler till den som sjunger. Intuitivt måste Anders ha förstått detta för i en skrift formulerade han en gång sin kallelse bl a så här:
"Det sjungna ordets makt att påverka är så mycket större än det man lyssnar till eller läser – man engageras själv, kan hitta sej själv genom sången, sin egen röst när den blandas med de andras. Ordet person "persona" betyder genomtona."
Trots att han själv alltså inte tyckte sig kunna bedöma en melodis kvalitet var han mycket medveten om musikens betydelse för förståelsen av textens innehåll.
Om jag i någon mån kunde hjälpa honom med att förklara musikaliska elementa och något belysa det alltid problematiska förhållandet ord-ton är det en nåd att ha fått göra det, och jag kan inte förneka att de där samtalen i Lovö prästgård i det begynnande 70-talet hade stor betydelse för mitt eget engagemang och fortsatta arbete med nya psalmer.
Själv formulerade jag min egen uppgift vid ett annat tillfälle:
"Att skriva koraler är en nästan omöjlig balansgång. Man måste hålla sig på den melodiska allfarvägen så att en församling kan sjunga psalmen. Den får inte vara alltför radikal men inte heller banal. Melodin skall fördjupa texten, inte förytliga den som vissa gnolvisor gör, samtidigt som den bör vara ett personligt vittnesbörd från sin upphovsman."
Båda dessa uttalanden är samstämmiga: Om det verkligen är så att man sjunger in orden så kan det inte vara likgiltigt vilka toner man sjunger. Det är en tonsättares grannlaga uppgift att försöka hitta författarens intentioner och ge texten en ytterligare dimension och djupare innehåll.
Psalmkommittén fick sitt förordnande 1969 – då hade Anders Frostenson redan varit en flitig psalmdiktare i mer än 30 år – och en av de första texterna som kom i psalmkommitténs material – det var alltid anonymt, man visste aldrig vem författaren var, även tonsättningarna lämnades anonymt – var psalmen "Våga vara den du i Kristus är". Jag uppfattade den som en ensam människas bön och längtan och skrev en ganska meditativ inåtvänd koral som dock öppnar sig mot ljuset på slutet. Den kom också in i det försökshäfte som Svenska kyrkan gav ut 1971. Då var den skriven i omväxlande 3/4- och 2/2-takt. Tydligen uppfattades detta som svårt – kan tänka mig att det i notbilden såg svårare ut än det verkligen var – så när den frikyrkliga psalmkommittén ville ha texten men inte min musik levererade dess sekreterare Torgny Erséus en gladare och mer lättillgänglig melodi. Och det verkar som att traditionen har blivit att min melodi sjungs mest i Svenska kyrkans högmässor medan Erséus b-melodi sjungs i lite friare sammanhang och i frikyrkorna.
Två tonsättare – märkligt nog ur samma generation och tradition, vid tidpunkten ifråga dessutom medlemmar i samma missionsförsamling! – har alltså läst samma text med helt olika läsarter och kommit fram till musikaliskt olika uttryck. Det har gjorts jämförande studier och skrivits uppsatser om de båda melodiernas relationer till texten och hur musiken faktiskt ger texten olika innehåll. Erseus b-melodi har karaktäriserats som en läsarsång där "ett frälst lyckligt jag sjunger för ett olyckligt du". Vem av oss som bäst tolkade texten yppade aldrig Anders Frostenson, men när han själv läste texten, och det gjorde han ofta, var det alltid med stort allvar. Man kunde höra i hans röst att detta var en text som berörde honom själv väldigt djupt, men vad han aldrig berättade utan vad litteraturforskare först på allra senaste tid fått veta är att denna text var en av de första som han överhuvudtaget skrev efter hustrun Ulla Lidmans bortgång 1962, då han blev lämnad ensam som änkeman med tre tonåringar.
Från början hade alltså denna melodi blandade taktarter, med 2/2-takt i inlednings- och avslutningstakterna och ¾-takt för övrigt. Men senare kyrkomötens ovilja mot blandade taktarter fick mig att "rätta till" början och slutet så att den nu har en jämnt flytande 6/4-takt genomgående.
Anders berättade långt senare om bakgrunden till texten: "Söndagen den 9 juli konfirmerades vår dotter Anna Clara i Lovö kyrka, Natten efter, mellan söndag och måndag, dog min hustru Ulla. I sorgen fick jag en känsla av att en cirkel höll på att slutas. Jag var i tankarna tillbaks vid en annan konfirmation 40 år tidigare, min egen, i Stenbrohults kyrka. Då kom min döde läskamrats bild för mig. Han var alltid vaken och djärv." Ur dessa tankar föddes en av hans mest centrala psalmer: "Våga vara den du i Kristus är, den i hans tanke, den i hans kärlek, den i hans eviga ljus du är". Frostenson konstaterade: "Jag fick den kraft jag behövde".
I den film om Anders Frostenson som Per Söderberg har gjort, läser Anders som avslutning just psalmen "Våga vara", och den musik som klingar i bakgrunden som slutvinjett är min koral. På något sätt känns det som ett kvitto på och bekräftelse att jag inte hade alldeles fel när jag tonsatte hans tankar och känslor.