Sv ps 335/PoS 351 Vi tror på Gud som skapar världen
Redan 1967 blev jag kallad att som ung kyrkomusiker och tonsättare vara med i Sigtunastiftelsens arbetsgrupp för ny liturgi, kyrkomusik och arkitektur under ledning av Olov Hartman. Att få sitta vid brasan i Olov Hartmans bibliotek om vinterkvällarna och samtala med teologer och arkitekter på hög nivå var naturligtvis både stimulerande och lärorikt. Med Olov Hartman kom jag också att samarbeta närmare i två mässor på uppdrag av Förbundet Kristen humanism och samhällssyn. Det var Trefaldighetsmässa 1972 och Mässa för rättvisan året därpå. I båda dessa mässor blev den nyskrivna Credo-psalmen "Vi tror på Gud som skapar världen" ett samlande centrum, både innehållsmässigt, teologiskt och musikaliskt. Jag vände och vred på det tematiska materialet även i mässornas övriga musikaliska partier.
Musiken var från början formad efter texten i en mjuk deklamation i blandade taktarter med 7-, 5- och 3-takter, något som vi tonsättare vid den här tiden ofta använde för att finna en mjukare koralstil, mer rytmiskt anpassad efter textens naturliga deklamation än tidigare mer stereotypt formade koraler i stadig 4-takt. Förmodligen uppfattades detta som svårsjunget – det var den vanligaste kritiska anmärkningen i kyrkomötesprotokollen från denna tid – och det möttes av mycket motstånd, psalmkommittén kände sig bunden av kyrkomötets krav samtidigt som man ville värna det nytänkande.
Kommande kyrkomöten var dock så oroliga för detta nya påfund med blandade taktarter att man krävde en återgång till de trygga taktarter som är jämnt delbara med 2 eller 3. Motvilligt lät jag därför både denna och andra melodier trängas in i det fyr-taktiga stängslet. Jag tyckte att den fick lite för mycket marschkaraktär, men Olov blev ganska förtjust och sa en gång, kanske som tröst: "även Svenska kyrkan behöver sin Marseljäs!" Någon marseljäs kanske det inte blev riktigt men avsikten var och är att den ska kunna ersätta den lästa trosbekännelsen. Anvisningar om detta finns i kyrkohandboken. Den skulle alltså kunna bli ett återkommande liturgiskt inslag. På en sådan psalm ställs höga krav, teologiskt och litterärt oantastlig och med en slagkraftig och slitstark melodi.
En tonsättare får ofta en viss känsla för vad som kommer att hålla i längden. Oftast är det inte just de melodier som omedelbart slår an och sjungs mycket. Här gäller nog mer sanningen att lätt fånget är lätt förgånget. En melodi ska hålla länge att slita på, som tonsättare använder man ju ofta befintliga melodier som arbetsmaterial, man bearbetar, omformar, använder fragment och fraser, arrangerar på olika sätt. På så vis får man en stark känsla för vad som håller att arbeta med. Den här melodin hade funnits i mitt inre långt innan den fick sin nuvarande form till Olovs text. Jag har i efterhand funnit tidigare tonsättningar där den här melodin finns i fragment under utveckling.
När jag 1988 fick beställning på ett orgelverk till orgelinvigningen på Teologiska högskolan valde jag denna psalm som tematiskt material och innehåll. Det blev Credo triptyk, ett musikaliskt mikrokosmos i 63 takter i tredelad form med 21 takter för varje trosartikel. De heliga 3- och 7-talen genomsyrar stycket som även på andra sätt är rikt på talmystik och tonsymbolik.