Sv ps 96 Öppna mig för din kärlek
I januari 1978 träffade jag första gången romanförfattaren och dramatikern Arne H Lindgren, då alldeles i sina första trevande försök som psalmdiktare. Till stiftsgården i Båstad hade Nordiska Rådet inbjudit 20 psalmdiktare och tonsättare från de nordiska länderna för att om möjligt kunna inspirera till utbyte av erfarenheter, texter och melodier, förhoppningsvis också stimulera till nyskapande. Vid den tiden pågick förnyelsearbete av psalmböcker i alla nordiska kyrkor.
Under den s.k. psalmverkstaden knöts många viktiga kontaker, både gamla och nya, både inom och mellan de nordiska länderna. Det var då som Egil Hovland och Britt G Hallqvist blev ett "radarpar" och ingick en överenskommelse att Hovland från den stunden hade första tjing på att tonsätta Britt G-s texter. För egen del betydde de personliga mötena med norrmannen Svein Ellingsen och lundensaren Arne H Lindgren inledningen till ett produktivt samarbete.
Namnet Arne H Lindgren hade jag då bara stött på som författare till en av sångerna i frikyrkornas nya psalmbokstillägg Herren lever. Dessutom fanns ett par dikter av honom i Svensk Veckotidning på hösten 1977, bl a en som skulle kunna bli en bra barnpsalm, intressant och nyskapande i ord och tankar, "Guds puls finns i barnets hjärta". Men fortsättningen var omöjlig, vad som saknades i dikten var just puls, och är det något som en psalmtext definitivt måste ha så är det en levande puls. Jag såg att man bara skulle behöva byta ut eller lägga till någon stavelse här och där för att dikten skulle bli sångbar. Så jag klippte ut den och tog med den till Båstad i akt och mening att ställa författaren till svars och be honom ändra efter mina önskemål. Och så blev det, Arne var genast med på noterna och tyckte sig ha fått bönesvar och en meningsfull anledning att vara med i psalmverkstaden. Det blev för honom incitamentet och startpunkten till ett intensivt år av psalmdiktande.
De litterära och teologiska kraven på en psalmtext måste vara höga, och när det gäller formen ställer ju psalmen vissa speciella krav. Eftersom flera verser ska kunna sjungas på samma melodi måste ju höjdpunkter, betoningar och frasering ligga rätt och på samma ställe i alla verser. Sedan Arne väl lärt sig de speciella villkoren och kraven på rytmik och frasering började inspirationen att flöda. Han fann väldigt snabbt sin egen form och stil, korta verser som ofta upprepar en väsentlig sanning med små variationer, ett slags metamorfosteknik, inte alls olik jojkens formler.
Under den kommande veckan jobbade vi intensivt och systematiskt och skrev tillsammans 10 psalmer i stort sett efter samma mönster. Arne läste Bibeln och producerade en eller ett par texter varje natt, vi läste dem tillsammans och gjorde korrigeringar på förmiddagen och jag tonsatte under dagen, på kvällen sjöngs dagens alster i den nordiska psalmgruppen och fick på så sätt omedelbart konstruktiv och sakkunnig kritik. De 10 psalmerna publicerades samma år i ett sånghäfte med namnet "Spela mig, Herre!" och fick snabbt spridning, särskilt bland frikyrkliga körer. En enda av dessa Båstad-psalmer kom till slut in i Psalmboken, nr 96. Den skrevs natten till den 31 januari och bygger på Romarbrevet 6 kap. som beskriver en troende människa som en kanal genom vilken Guds kärlek kan strömma ut i världen – den tanken var Arne inte klart medveten om när han skrev psalmen, men intuitionen ledde rätt.